Hon kallar det egenskaper, jag kallar det egenheter...
Dag 1, pontus kurs.
Den söta lilla damen bjöd på sin mest positiva sida. Hon visade allt vad jag hade lärt henne på de fyra år jag haft henne. Öppna i framridningen, toppen tänkte jag, det kan vi ju faktiskt. Eller ja, för två veckor sedan kunde vi det. Idag lade hon sig på den höga nivån att matte skulle vara glad om hon emellanåt valde att ens trava. Men det var då inte så mycket stå på stället som det varit, mer tvärnit, sparka och sen stegra, alternativt tvärnita och bocka och sen stegra.
"Fram" säger Pontus, "Högre?" tänker Fason och ställer sig igen.
"I galopp" säger Pontus, "Se upp" tänker jag.
"Driv genom kortsidan" säger Pontus, "överleva, inte gå omkull" tänker jag.
Hur fort kan man galoppera i ett ridhus? Fason har idag fått testa, med mitt liv som insats! Jag minns att jag först tänkte att idag är dagen då jag gör en riktig praktvurpa och tuggar torv. En anning senare minns jag en tanke om att idag är dagen då jag dör.
Jag förstod att hon stod rätt högt när jag inte längre kunde ha kroppen i en vertikal linje eftersom att hennes hals var ivägen, och jag kunde knäppa händerna runt halsen. Mammorna på läktaren såg lite bleka ut.
När hon väl gav sig, eller när hon var för trött för att orka bråka mer, var hon faktiskt riktigt fin. Riktigt fina galoppfattningar till höger. Och superfin i hoppningen. Hon tog verkligen tag i hindren och allt blir ju så mycket lättare då. Det är nog hopphäst hon ska bli. Med en annan ryttare...
Tävling!
Fason har idag varit ute på sin andra dressyrtävling.
Debuten skedde för en månad sedan. Då hade jag inga som helst förväntningar, menar känner ju min häst och vet att den inte är att lite på, men hon lyckades verkligen överraska! Superfin, lugn och lyssnade hur bra som helst. Mitt mål var då 57% i LC:2 och trodde när jag gick ut från banan att jag skulle klara det, kanske tom lite mer än så. Hon var mjuk och följsam och det vart en harmonisk ritt, men det vart ju en hel del små missar, lite tittig i hörnen, dåliga ökningar osv, men inga stora missar iaf. Konstaterade när jag såg protokollet att domaren verkligen gillade mig, strax över 65% fick jag!! Började skratta när jag såg det, visst var hon fin, men inte SÅ fin. Fick 8:or på båda trav-skritt-trav övergångarna! Räckte till en 6:e placering=)
Idag var alltså dressyrtävling nr 2. Samma domare så sist borde jag ju inte komma, det var iaf vad jag tänkte innan jag satt upp på djuret. Den lilla omogna tonåringen har ju en del i huvudet. Rida på utebana fungerar ju inte ens hemma så vad hade jag väntat mig borta? Hästar i hagen, travbana bredvid ridbanan, ja ni vet sådana livsfarliga saker som man som häst måste hålla koll på så man inte blir uppäten! Antingen fick jag inte stopp på henne eller så fick jag inte fram henne. Två växlar, parkering eller första dagen på körskolan när den stackars eleven råkar lägga i 5:an och bilen far iväg i en allt för hög hastighet för att lilla gröngöling ska kunna bibehålla kontrollen. Tänkte säga att det blev lite bättre, men vem försöker jag lura med mina svagt befintliga positiva sida? Nä, hon blev inte bättre, och inte inne på banan heller. "Ridhuset", ett växthus, knackade och brakade i fogarna och det var väl klart att det lät så för att det var sabeltandade tigrar som klättrade runt på taket och bara väntade på rätt läge att sätta tänderna i hennes taniga skinka. Och det var ju den stängda dörren de skulle komma in genom. Och själklart var ju domaren medveten om detta och skulle se till att hon inte kom ut förän tigrarna var mätta och belåtna. Det är väl självklar? Spänd värre än en urinblåsa när man är så kissnödig att man skulle kunna dra ner byxorna mitt på sergels torg. I nyktert tillstånd... Efter skrittdelen i mitten sa hon att det var nog och tvärvägrade att trava mer. Man känner sig rätt hjälplös när man framför dommaren kör ponnyskänkel med sporren vinklad in mellan revbenen och hästen inte ens reagerar. Jag tänkte dra till henne med spöt, tills jag insåg att jag inte hade nåt! Var inte helt nöjd med ritten kan man säga. Möjligheterna syntes inte riktigt till just då. På väg till tävlingen satte jag målet på 60%. Hon har ju trots allt knappt gått att rida på de senaste två veckorna, och idag var det LB:1 så kraven borde ju vara lite högre. När jag satt upp på hästen sänkte jag målet till 58%, och när jag kom ut från banan trodde jag mest på ca 55%. Men som sagt, domaren gillar ju mig, så 60,0% landade vi på. Med en 2:a på första galoppfattningen. Kom iaf inte sist!
Är det nu man ger upp?
Hur vet man när det är dags att sluta kämpa och erkänna sig besegrad?
Tillbaka på ruta ett!
Tillåt dig aldrig att vara nöjd. Beröm aldrig ditt eget arbete. Din bästa vän och största pengamjölkare kan finna en stor tillfredsställelse i att bevisa dig fel. Hon kan få för sig att du tror att du är tillbaka på toppen, att du bestämmer igen, och då måste hon snabbt och effektivt visa hur fel du har. Hon kan, efter alla de gånger du påpekat hur mycket pengar och tid du lägger ner för att hon ska ha det ba och det minsta hon kan göra är att göra det du ber om, ha tagit en funderare och bestämt sig för att en rosett om året kan väl matte få. Då gäller det att planera året väl, för med tanke på att hon är ett sto så vet hon säkerligen när nyår är. Gör inte som jag och ge dig ut på en tävling i mitten av mars, kommer hem med en rosett, tro att hästen har mognat och anmäl till två tävlingar till.
Ett annat alternativ är ju att köpa en valack...
Trött på allt...
Jag vill bara ha en normal häst. Hon blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag orkar inte vara vaken men jag kan inte sova. Bajs!
Min enda ljusglimt just nu ligger och snarkar bredvid mig i soffan. Älskade underbaraste lilla hund!
Gamla tanten!
Var och hälsade på den gamla tanten för ett par helger sedan. Insåg att hon inte står så väldans långt bort, och jag har ju faktiskt mer än en anledning att åka dit. Åkte upp lördag em och spenderande kvällen med två gamla sambos, respektive och spel. Kan som vanligt konstatera att vi Strömsholmstjejer har ett försprång i det mesta.
På söndagen tog jag och Frida en tur ut i snön och solskenet. Underbart att få sitta på gamla finaste hästen igen. Jag hade väntat mig att hon skulle uppföra sig som den kloka gamla dam som hon faktist är, men icke. Nu när ungarna inte längre är med henne verkar hon ha blivigt ung på nytt. Jag vet ju sen innan att man absolut inte får lätt på handen i galoppen för då drar hon, men jag hann inte ens fatta galopp innan damen sprang på tvären. Hade kramp i magen efter 5 språng, inte bara för att jag var tvungen att sitta emot så mycket, utan för att jag inte kunde sluta skratta. Den 21 år gamla damen drog! Hon sprang på tvären, sparkade bakut, bockade, allt för att få mig lite ur balans så hon kunde dra iväg i full galopp. Och vilka satans bakben som kom! Hade glömt hur det var att sitta på en häst som tar i så mycket! Fick mig inte direkt att sakna henne mindre, men samtigt värmer det att veta att hon är så glad. Då vet jag att hon har det bra och trivs med livet. Och jag vet att hon inte skulle trivas med att gå tillbaka till träning och tävling så det här är det bästa som skulle kunna hända henne. Nu kan jag bara hålla tummarna att de två småttingarna jag har blir som sin mor. Fast med en positivare inställning till tävling. En Marinella med Fasons inställning till träning (den hon har just nu) och tävling. En Marinella när man rider ut, en Fason när man hoppar.
Den gör allt för en klapp, men kommer ingen klapp får man smaka järnsko!
Att ha unghäst kan kännas som ett evigt slit, och många gånger känns det som om man står och stampar på samma punkt. Men så plötsligt händer det något och man inser att det var värt all möda, att det faktiskt har gett otroliga resultat. Plötsligt fattar hästen galopp i form, utan att springa. Plötsligt lyssnar den och tycker, hör och häpna, att det är ROLIGT att arbeta. Till och med roligare än att bråka! Hon är en sucker för beröm den lilla damen.
Jag är så stolt över henne, och faktiskt över mig själv också. Jag kanske inte har gjort allt rätt, och jag kanske inte är så duktig, men jag har heller inte gjort allt fel och jag är verkligen inte helt kass.
Snart startar nästa projekt, bara drygt två månader kvar...
