Jaqqe

Den söta lilla damen bjöd på sin mest positiva sida. Hon visade allt vad jag hade lärt henne på de fyra år jag haft henne. Öppna i framridningen, toppen tänkte jag, det kan vi ju faktiskt. Eller ja, för två veckor sedan kunde vi det. Idag lade hon sig på den höga nivån att matte skulle vara glad om hon emellanåt valde att ens trava. Men det var då inte så mycket stå på stället som det varit, mer tvärnit, sparka och sen stegra, alternativt tvärnita och bocka och sen stegra.

"Fram" säger Pontus, "Högre?" tänker Fason och ställer sig igen.

"I galopp" säger Pontus, "Se upp" tänker jag.

"Driv genom kortsidan" säger Pontus, "överleva, inte gå omkull" tänker jag.

Hur fort kan man galoppera i ett ridhus? Fason har idag fått testa, med mitt liv som insats! Jag minns att jag först tänkte att idag är dagen då jag gör en riktig praktvurpa och tuggar torv. En anning senare minns jag en tanke om att idag är dagen då jag dör.

Jag förstod att hon stod rätt högt när jag inte längre kunde ha kroppen i en vertikal linje eftersom att hennes hals var ivägen, och jag kunde knäppa händerna runt halsen. Mammorna på läktaren såg lite bleka ut.

När hon väl gav sig, eller när hon var för trött för att orka bråka mer, var hon faktiskt riktigt fin. Riktigt fina galoppfattningar till höger. Och superfin i hoppningen. Hon tog verkligen tag i hindren och allt blir ju så mycket lättare då. Det är nog hopphäst hon ska bli. Med en annan ryttare...