Småbitter
Bitterheten över vissa saker vill verkligen inte släppa taget. Jag har så mkt att vara glad för just nu att jag tycker att andra saker inte borde röra mig i ryggen. Men vissa besvikelser gör ondare än andra. Det behöver inte alltid vara ngt någon gjort mot mig. En person som pratar något så otroligt illa om en annan person och sedan låtsas som ingenting när denna är närvarande kan få mig att undra vad personen i fråga säger om mig bakom min rygg. Alla har rätt att bli irriterade, men för fan, var rak och ärlig, och framförallt måste man kunna stå för vad man säger. Åsikter bör inte variera från dag till dag, inte heller beroenda av vem man pratar med! Fundera över vart du står innan du öppnar käften, tänk på vad du säger och vad det får för konsekvenser, och om det är värt det! Att tala illa om en person kan såra fem andra, och du sänker din egen värdighet (den som har någon) i botten. Att ventilera åsikter är inte fel, att tycka att någon handlat fel är inte heller det fel, men den som ska få veta det är personen i fråga, inte resten av bekantskapskretsen. Om en person gör fel, har man då rätt att behandla den hur som helst? Ska man verkligen sjunka så lågt, gå ner på samma nivå, visa att man själv inte är bättre?
Jobbar nu på mitt nya motto; Sluta ge till folk som inte ger tillbaka. Har blivigt så besviken om och om igen på senaste tiden. Jag gör inte saker för att få tillbaka, jag gör saker för att det inte finns en anledning att inte göra dem. Det är inte jobbigt att hjälpa varandra och livet blir så mkt enklare om man ställer upp för varann. Eller det är vad jag har trott. Om jag ber någon om något vill jag inte ha "pust" och "stön", och "mm, men jag har så mkt att göra". Om ni vill få det till att ni gör en jättestor uppoffring så kan det vara. Då gör jag det hellre själv. Ibland tar man i lite extra för att hjälpa folk som är värda det, andra anstränger man sig mindre för. Antar att ni inte tycker att jag gjort tillräckligt för er genom åren, men då ser jag heller inte någon anledning att göra mer. Jag är glad att det finns ett par tappra kvar som tycker som jag. Jag saknar er!!
Om ni känner er träffade så kanske ni är det, men det är inte det som är poängen. Tycker att detta är något värt att fundera över, vilken sida man än står på. Någon sa till mig "Varför hjälper du folk du vet att du aldrig får något tillbaka ifrån?" Och jag ställer mig själv den frågan och tycker det verkar dumt, men å andra sidan ser jag ingen anledning att inte göra det. Varför inte sprida glädje om man kan? Varför inte göra någon glad när det är så lätt? Varför vill inte andra göra mig glad? Vad har jag gjort för fel, varför tycker ni inte om mig?
(Jag riktar inte frågan till riktigt alla, ni vet vilka ni är, och ni betyder allt)
Söndag får jag åka till Enköping igen, måndag ska Marinella kollas så Bezi ska få åka ut på äventyr! Hon kan tydligen gå bättre nu, men tycker mer om att bocka och sparka än att springa. Låter lovande...=P
Jobbar nu på mitt nya motto; Sluta ge till folk som inte ger tillbaka. Har blivigt så besviken om och om igen på senaste tiden. Jag gör inte saker för att få tillbaka, jag gör saker för att det inte finns en anledning att inte göra dem. Det är inte jobbigt att hjälpa varandra och livet blir så mkt enklare om man ställer upp för varann. Eller det är vad jag har trott. Om jag ber någon om något vill jag inte ha "pust" och "stön", och "mm, men jag har så mkt att göra". Om ni vill få det till att ni gör en jättestor uppoffring så kan det vara. Då gör jag det hellre själv. Ibland tar man i lite extra för att hjälpa folk som är värda det, andra anstränger man sig mindre för. Antar att ni inte tycker att jag gjort tillräckligt för er genom åren, men då ser jag heller inte någon anledning att göra mer. Jag är glad att det finns ett par tappra kvar som tycker som jag. Jag saknar er!!
Om ni känner er träffade så kanske ni är det, men det är inte det som är poängen. Tycker att detta är något värt att fundera över, vilken sida man än står på. Någon sa till mig "Varför hjälper du folk du vet att du aldrig får något tillbaka ifrån?" Och jag ställer mig själv den frågan och tycker det verkar dumt, men å andra sidan ser jag ingen anledning att inte göra det. Varför inte sprida glädje om man kan? Varför inte göra någon glad när det är så lätt? Varför vill inte andra göra mig glad? Vad har jag gjort för fel, varför tycker ni inte om mig?
(Jag riktar inte frågan till riktigt alla, ni vet vilka ni är, och ni betyder allt)
Söndag får jag åka till Enköping igen, måndag ska Marinella kollas så Bezi ska få åka ut på äventyr! Hon kan tydligen gå bättre nu, men tycker mer om att bocka och sparka än att springa. Låter lovande...=P
Lilla Bezi
Såg igår åter lite hopp om min dressyrhäst. Hon må ha stått en hel del på bakbenen, men däremellan var hon riktigt, jäkla fin!
Antar att det är dags med lite bilder på Zambezi. Föddes i söndags, strax efter fyra på morgonen. Bilderna är tagna runt fem...
Hade lite väl långa bakben så vart lite krångligt när hon skulle dia ibörjan. Tur att det finns nappflaska...
Världens finaste fölis, och världens bästa mamma. Är så stolt.
Synd bara att man ska behöva lyssna på så mkt skit hela tiden. Trött på att se all falskhet, vad tror folk att de ska få ut? Men det kanske hänger ihop med det egoistiska tänket man lärt sig anpassa sig till vid det här laget. Men man börjar ju undra om det är så här världen ser ut? För då tänker jag fan isolera mig snart!!
Antar att det är dags med lite bilder på Zambezi. Föddes i söndags, strax efter fyra på morgonen. Bilderna är tagna runt fem...
Hade lite väl långa bakben så vart lite krångligt när hon skulle dia ibörjan. Tur att det finns nappflaska...
Världens finaste fölis, och världens bästa mamma. Är så stolt.
Synd bara att man ska behöva lyssna på så mkt skit hela tiden. Trött på att se all falskhet, vad tror folk att de ska få ut? Men det kanske hänger ihop med det egoistiska tänket man lärt sig anpassa sig till vid det här laget. Men man börjar ju undra om det är så här världen ser ut? För då tänker jag fan isolera mig snart!!
En gång i tiden hade jag en dressyrhäst!
För ett och ett halvt år sedan gjorde jag vad jag trodde var en bra investering i en 2 år gammal dressyrhäst. Dressyrstam hade hon iaf, och trevliga gångarter. Måste nu kanske erkänna att det tydligen inte va någon dressyrhäst jag köpte.
Igår var det KM i hoppning hemma på Siggesta. Förklassen var en clear round på valfri höjd så att alla skulle kunna vara med, även de mest oerfarna. Perfekt första tävling tänkte jag, väldigt små hinder, och vad jag antog skulle vara en lätt bana. Allt kändes väldigt kul, ända tills jag skulle gå banan och insåg att det var ungefär en linje på hela banan som var unghästvänlig! Det var korta anridningar, snäva svängar, dog leg, osv. Med ett växande magknip började jag rida fram. Min häst har aldrig kommit över hinder med snäva svängar i kombination med korta anridningar. Eller för att vara tydlig, min häst har aldrig tagit en snäv sväng, hon är nämerligen för liten för att korta galoppen!! Men första och andra hindret kan jag ju hoppa så kan jag utgå om det blir för mkt för henne. Och vi lyckades ta oss igenom framridningen nästan utan att sparka någon. Men en TinTin som galopperar upp bakom henne blev lite väl mkt. Inte hennes fel, men jag hittade inget rött band! Men hur kan en häst som har hoppat så lite, och dessutom är ett sto, kan vara så positiv och glad och göra så bra ifrån sig? Hur kan hon tycka att livet är så underbart? Vad är hemligheten? Kan någon berätta för den gamla kärringen i Enköping, som fortfarande inte klämt ut något föl! Hon har då aldrig sett något positivt i att göra något annat än att äta gräs och motionera matte runt i hagen när hon tror att hon ska rida! Men nu är hon för tjock för de, HAHA!! Ta bort fölis innan tanten lär henne några fula knep. Den kan få gå med Fason, och tro att livet är underbart!
I helgen ska jag äta kräfor, dricka dagens och vaka på två tjocka hästar varav den ena inte bör klämma ut en bäbis, och den andra inte gör det fast hon borde!
Igår var det KM i hoppning hemma på Siggesta. Förklassen var en clear round på valfri höjd så att alla skulle kunna vara med, även de mest oerfarna. Perfekt första tävling tänkte jag, väldigt små hinder, och vad jag antog skulle vara en lätt bana. Allt kändes väldigt kul, ända tills jag skulle gå banan och insåg att det var ungefär en linje på hela banan som var unghästvänlig! Det var korta anridningar, snäva svängar, dog leg, osv. Med ett växande magknip började jag rida fram. Min häst har aldrig kommit över hinder med snäva svängar i kombination med korta anridningar. Eller för att vara tydlig, min häst har aldrig tagit en snäv sväng, hon är nämerligen för liten för att korta galoppen!! Men första och andra hindret kan jag ju hoppa så kan jag utgå om det blir för mkt för henne. Och vi lyckades ta oss igenom framridningen nästan utan att sparka någon. Men en TinTin som galopperar upp bakom henne blev lite väl mkt. Inte hennes fel, men jag hittade inget rött band! Men hur kan en häst som har hoppat så lite, och dessutom är ett sto, kan vara så positiv och glad och göra så bra ifrån sig? Hur kan hon tycka att livet är så underbart? Vad är hemligheten? Kan någon berätta för den gamla kärringen i Enköping, som fortfarande inte klämt ut något föl! Hon har då aldrig sett något positivt i att göra något annat än att äta gräs och motionera matte runt i hagen när hon tror att hon ska rida! Men nu är hon för tjock för de, HAHA!! Ta bort fölis innan tanten lär henne några fula knep. Den kan få gå med Fason, och tro att livet är underbart!
I helgen ska jag äta kräfor, dricka dagens och vaka på två tjocka hästar varav den ena inte bör klämma ut en bäbis, och den andra inte gör det fast hon borde!
Fason är fortfarande en dressyrhäst!
Vart hos Nadde hela helgen och pysslat med min tjocka häst. Började mer eller mindre se ut som en vildhäst då ingen får röra ett hårstrå på min häst utom jag. Därav arabman, arbetarhästhovskägg och en svans som nästan släpade i marken... Stor som ett hus har hon blivigt också, märks att det snart är dags. Hade tänkt ta lite bilder, men fick aldrig med mig kameran till stallet så får bli lite bilder efter nästa helg. Lär ju bli ett par vändor till Enköping framöver:P. Är ju tur iaf att jag har Nadde å dricka vin med när jag är där å väntar på lilla fölis;) Och vissa helger, som denna, hade vi även äran att få sällskap av Jane, som ska vara med för att det ska vara en riktig fölvaka, och Emelie, som kanske mest tröttnade på vårat hingstprat. Risken man får ta om man åker till Nadde! Men vi kan däremot garantera en hel del vindrickande och mycket skratt! Känns tryggt att min lilla jättehäst står där den står, tror inte hon hade kunnat haft det bättre. Hade inte litat på någon annan så mkt iaf. Tycker bara att hon kan ta och klämma ut ungen nångång, så jag kan sova om nätterna.
Inte heller fel att komma hem till sin andra polle och inse att hästen lärt sig vad hoppning går ut på sedan i onsdags. "Plötsligt händer det!" Jo visst, men man anars aldrig hur fort det kan gå. Hade lite, eller ganska stora, problem när jag hoppade in hästen med att få den att fatta vad jag menade när jag galopperade mot ett hinder. Över kom hon, men mestadels genom att klättra eller kravla. Bättre blev det ju, men man fick ju fortfarande övertyga henne att hoppa varje hinder och tog gärna chansen att stanna om man inte hade tillräckligt mkt fart! Satt upp igår och hästen var smått hysterisk, och kunde inte koncentrera sig. Trodde det skulle gå åt helvete, men man slutar aldrig att förvånas. Styrde mot första hindret, ett litet kryss. Hästen ser hindret, och drar!!! Eeh, trevligt med framåtbjudning tänker jag och höjer lite. Ca 25 m innan hindret tar hon tag i hindret och kör sitt eget race. Och så fortsatte hon. Varje gång man lämnade fyrkanten letade hon hinder, allt jag behövde göra var att styra. Tror jag fick ur mig små komentrarer så som "ÅÅh herre gud!" och "Jag kommer dö!" i ett par språng då hon hoppade av, vad jag tyckte var, väldigt långt ut eller väldigt stort! Men nej Kattis, någon hopphäst ska hon INTE bli! Hoppbanan är våran lekpark och ska så få förbli.
Kändes mindre kul att gå upp och gå till skolan imorse. Och det här hemska vädret gör ju definitivt inte saken bättre! väntar på att klockan ska bli lite mer så jag kan åka ut och rida på mitt fina lilla monster. Och snart är det helg igen, å då blir det ännu mer fölvaka och lådvin. Om inte bebis har behagat titta ut, då blir det fölpyssel och lådvin:D
Inte heller fel att komma hem till sin andra polle och inse att hästen lärt sig vad hoppning går ut på sedan i onsdags. "Plötsligt händer det!" Jo visst, men man anars aldrig hur fort det kan gå. Hade lite, eller ganska stora, problem när jag hoppade in hästen med att få den att fatta vad jag menade när jag galopperade mot ett hinder. Över kom hon, men mestadels genom att klättra eller kravla. Bättre blev det ju, men man fick ju fortfarande övertyga henne att hoppa varje hinder och tog gärna chansen att stanna om man inte hade tillräckligt mkt fart! Satt upp igår och hästen var smått hysterisk, och kunde inte koncentrera sig. Trodde det skulle gå åt helvete, men man slutar aldrig att förvånas. Styrde mot första hindret, ett litet kryss. Hästen ser hindret, och drar!!! Eeh, trevligt med framåtbjudning tänker jag och höjer lite. Ca 25 m innan hindret tar hon tag i hindret och kör sitt eget race. Och så fortsatte hon. Varje gång man lämnade fyrkanten letade hon hinder, allt jag behövde göra var att styra. Tror jag fick ur mig små komentrarer så som "ÅÅh herre gud!" och "Jag kommer dö!" i ett par språng då hon hoppade av, vad jag tyckte var, väldigt långt ut eller väldigt stort! Men nej Kattis, någon hopphäst ska hon INTE bli! Hoppbanan är våran lekpark och ska så få förbli.
Kändes mindre kul att gå upp och gå till skolan imorse. Och det här hemska vädret gör ju definitivt inte saken bättre! väntar på att klockan ska bli lite mer så jag kan åka ut och rida på mitt fina lilla monster. Och snart är det helg igen, å då blir det ännu mer fölvaka och lådvin. Om inte bebis har behagat titta ut, då blir det fölpyssel och lådvin:D
I´m back!
Eller nåt... Tur att datorerna har den lilla extra funktionen att den kommer ihåg alla mina lösenord. För de gör ju defenitivt inte jag. Därför jag aldrig använder datorerna i skolan, kan ju inte komma in på nåt! Sitter bara där och kliar mig i huvudet och undrar 1. Varför inte alla tangentbord ser likadana ut och 2. vad f*n jag hade för lösenord på den här h*lvetes sidan?
Vad av denna ära kanske ni undrar? Just nu gör jag allt för att slippa göra mitt arbete. Men det är lugnt, har 13 timmar kvar till inlämning och har ju faktiskt skrivigt 185 ord redan. Synd att det är mest siffror kvar och Siv, min smarta matematiska hjärncell, dog av alkoholförgiftning år 2005, precis efter det sista provet i matte C. Berit och Sara är bättre på de mer simpla och självklara sakerna som att välja ut ett gott rödvin och och de bästa oliverna. När de en dag dör kommer jag att få stora problem...
Sötnosen ute i solen. Känner just nu att det är dessa dagarna man lever för, speciellt om de avslutas med en halv flaska rött=) Fotografden tyckte han tagit massor av fina bilder, tills jag berättade för honom att hästen inte ska gå med huvudet rakt upp och att det inte är det man vill fånga som ett evigt minne.
Kan också uppdatera om Monsters kamp i att tugga sladdar. Han är nu uppe i 6 laddare (kan vara 7, jag har tappat räkningen) och en datorsladd! Han är dessutom halvvägs genom hårtorkssladden, men den lär nog bli den sista om han tar sig igenom. Men grillad katt kanske smakar gott, menar synd att kasta obehandlat kött bara för att den grillats med hjälp av el, eller?
12 timmar och 49 minuter kvar till inlämning, kanske ska sätta igång då?
=P puss
Vad av denna ära kanske ni undrar? Just nu gör jag allt för att slippa göra mitt arbete. Men det är lugnt, har 13 timmar kvar till inlämning och har ju faktiskt skrivigt 185 ord redan. Synd att det är mest siffror kvar och Siv, min smarta matematiska hjärncell, dog av alkoholförgiftning år 2005, precis efter det sista provet i matte C. Berit och Sara är bättre på de mer simpla och självklara sakerna som att välja ut ett gott rödvin och och de bästa oliverna. När de en dag dör kommer jag att få stora problem...
Sötnosen ute i solen. Känner just nu att det är dessa dagarna man lever för, speciellt om de avslutas med en halv flaska rött=) Fotografden tyckte han tagit massor av fina bilder, tills jag berättade för honom att hästen inte ska gå med huvudet rakt upp och att det inte är det man vill fånga som ett evigt minne.
Kan också uppdatera om Monsters kamp i att tugga sladdar. Han är nu uppe i 6 laddare (kan vara 7, jag har tappat räkningen) och en datorsladd! Han är dessutom halvvägs genom hårtorkssladden, men den lär nog bli den sista om han tar sig igenom. Men grillad katt kanske smakar gott, menar synd att kasta obehandlat kött bara för att den grillats med hjälp av el, eller?
12 timmar och 49 minuter kvar till inlämning, kanske ska sätta igång då?
=P puss
