En gång i tiden hade jag en dressyrhäst!
För ett och ett halvt år sedan gjorde jag vad jag trodde var en bra investering i en 2 år gammal dressyrhäst. Dressyrstam hade hon iaf, och trevliga gångarter. Måste nu kanske erkänna att det tydligen inte va någon dressyrhäst jag köpte.
Igår var det KM i hoppning hemma på Siggesta. Förklassen var en clear round på valfri höjd så att alla skulle kunna vara med, även de mest oerfarna. Perfekt första tävling tänkte jag, väldigt små hinder, och vad jag antog skulle vara en lätt bana. Allt kändes väldigt kul, ända tills jag skulle gå banan och insåg att det var ungefär en linje på hela banan som var unghästvänlig! Det var korta anridningar, snäva svängar, dog leg, osv. Med ett växande magknip började jag rida fram. Min häst har aldrig kommit över hinder med snäva svängar i kombination med korta anridningar. Eller för att vara tydlig, min häst har aldrig tagit en snäv sväng, hon är nämerligen för liten för att korta galoppen!! Men första och andra hindret kan jag ju hoppa så kan jag utgå om det blir för mkt för henne. Och vi lyckades ta oss igenom framridningen nästan utan att sparka någon. Men en TinTin som galopperar upp bakom henne blev lite väl mkt. Inte hennes fel, men jag hittade inget rött band! Men hur kan en häst som har hoppat så lite, och dessutom är ett sto, kan vara så positiv och glad och göra så bra ifrån sig? Hur kan hon tycka att livet är så underbart? Vad är hemligheten? Kan någon berätta för den gamla kärringen i Enköping, som fortfarande inte klämt ut något föl! Hon har då aldrig sett något positivt i att göra något annat än att äta gräs och motionera matte runt i hagen när hon tror att hon ska rida! Men nu är hon för tjock för de, HAHA!! Ta bort fölis innan tanten lär henne några fula knep. Den kan få gå med Fason, och tro att livet är underbart!
I helgen ska jag äta kräfor, dricka dagens och vaka på två tjocka hästar varav den ena inte bör klämma ut en bäbis, och den andra inte gör det fast hon borde!
Igår var det KM i hoppning hemma på Siggesta. Förklassen var en clear round på valfri höjd så att alla skulle kunna vara med, även de mest oerfarna. Perfekt första tävling tänkte jag, väldigt små hinder, och vad jag antog skulle vara en lätt bana. Allt kändes väldigt kul, ända tills jag skulle gå banan och insåg att det var ungefär en linje på hela banan som var unghästvänlig! Det var korta anridningar, snäva svängar, dog leg, osv. Med ett växande magknip började jag rida fram. Min häst har aldrig kommit över hinder med snäva svängar i kombination med korta anridningar. Eller för att vara tydlig, min häst har aldrig tagit en snäv sväng, hon är nämerligen för liten för att korta galoppen!! Men första och andra hindret kan jag ju hoppa så kan jag utgå om det blir för mkt för henne. Och vi lyckades ta oss igenom framridningen nästan utan att sparka någon. Men en TinTin som galopperar upp bakom henne blev lite väl mkt. Inte hennes fel, men jag hittade inget rött band! Men hur kan en häst som har hoppat så lite, och dessutom är ett sto, kan vara så positiv och glad och göra så bra ifrån sig? Hur kan hon tycka att livet är så underbart? Vad är hemligheten? Kan någon berätta för den gamla kärringen i Enköping, som fortfarande inte klämt ut något föl! Hon har då aldrig sett något positivt i att göra något annat än att äta gräs och motionera matte runt i hagen när hon tror att hon ska rida! Men nu är hon för tjock för de, HAHA!! Ta bort fölis innan tanten lär henne några fula knep. Den kan få gå med Fason, och tro att livet är underbart!
I helgen ska jag äta kräfor, dricka dagens och vaka på två tjocka hästar varav den ena inte bör klämma ut en bäbis, och den andra inte gör det fast hon borde!
Kommentarer
Trackback
