Jaqqe

Bitterheten över vissa saker vill verkligen inte släppa taget. Jag har så mkt att vara glad för just nu att jag tycker att andra saker inte borde röra mig i ryggen. Men vissa besvikelser gör ondare än andra. Det behöver inte alltid vara ngt någon gjort mot mig. En person som pratar något så otroligt illa om en annan person och sedan låtsas som ingenting när denna är närvarande kan få mig att undra vad personen i fråga säger om mig bakom min rygg. Alla har rätt att bli irriterade, men för fan, var rak och ärlig, och framförallt måste man kunna stå för vad man säger. Åsikter bör inte variera från dag till dag, inte heller beroenda av vem man pratar med! Fundera över vart du står innan du öppnar käften, tänk på vad du säger och vad det får för konsekvenser, och om det är värt det! Att tala illa om en person kan såra fem andra, och du sänker din egen värdighet (den som har någon) i botten. Att ventilera åsikter är inte fel, att tycka att någon handlat fel är inte heller det fel, men den som ska få veta det är personen i fråga, inte resten av bekantskapskretsen. Om en person gör fel, har man då rätt att behandla den hur som helst? Ska man verkligen sjunka så lågt, gå ner på samma nivå, visa att man själv inte är bättre?

Jobbar nu på mitt nya motto; Sluta ge till folk som inte ger tillbaka. Har blivigt så besviken om och om igen på senaste tiden. Jag gör inte saker för att få tillbaka, jag gör saker för att det inte finns en anledning att inte göra dem. Det är inte jobbigt att hjälpa varandra och livet blir så mkt enklare om man ställer upp för varann. Eller det är vad jag har trott. Om jag ber någon om något vill jag inte ha "pust" och "stön", och "mm, men jag har så mkt att göra". Om ni vill få det till att ni gör en jättestor uppoffring så kan det vara. Då gör jag det hellre själv. Ibland tar man i lite extra för att hjälpa folk som är värda det, andra anstränger man sig mindre för. Antar att ni inte tycker att jag gjort tillräckligt för er genom åren, men då ser jag heller inte någon anledning att göra mer. Jag är glad att det finns ett par tappra kvar som tycker som jag. Jag saknar er!!

Om ni känner er träffade så kanske ni är det, men det är inte det som är poängen. Tycker att detta är något värt att fundera över, vilken sida man än står på. Någon sa till mig "Varför hjälper du folk du vet att du aldrig får något tillbaka ifrån?" Och jag ställer mig själv den frågan och tycker det verkar dumt, men å andra sidan ser jag ingen anledning att inte göra det. Varför inte sprida glädje om man kan? Varför inte göra någon glad när det är så lätt? Varför vill inte andra göra mig glad? Vad har jag gjort för fel, varför tycker ni inte om mig?
(Jag riktar inte frågan till riktigt alla, ni vet vilka ni är, och ni betyder allt)

Söndag får jag åka till Enköping igen, måndag ska Marinella kollas så Bezi ska få åka ut på äventyr! Hon kan tydligen gå bättre nu, men tycker mer om att bocka och sparka än att springa. Låter lovande...=P