Hopplöst!
För jag har tappat takten. åh vart katten har jag lagt den?
Utan känslan komer jag inte långt, tävling runt hörnet, jag lutar mitt huvud bakåt och låter skrattet bara komma tillsammans med tårarna! När den ena i ekipaget börjar sköta sig så går den andra och tappar bort både takt och känsla!
Jag siktar på en förstaplats, först nedifrån...
Oväder!
Det är inte lätt att vara liten hund när det är mycket snö! Kålle har simmat runt sin morgonrunda, han har inte kissat på sin vanliga snövall, utan I en snödriva! Att få ut bilen kändes som ett skämt. Man har ju varit med om att man inte hittat bilen för att den sett ut som en stor snövall, nu var det svårt att hitta bilen för att den var gömd bakom en snövall och under den drivsnö som blåst upp mot vallen! Då kändes det dumt att ha skyffeln i bilen...
Planering?
Värdelöst att försöka göra en tävlingsplanering för våren när man har varken jobbschema (trots att det nu är februari och jag borde fått det innan nyår!) eller en tävlingstermin MED proppar så man vet vad det finns för klasser. Inte ens datumen är fastställda! Insåg att vi inte var ute på en enda tävling förra året. Inte försvarbart någonstans, bara lathet från min sida. Måste komma igång ordentligt med hoppningen, och nu jäklar ska vi ut på en dressyrtävling innan sommaren. Hon är redo (jag är det inte), sen får vi väl se hur hon reagerar när hon kommer iväg men det blir ju inte bättre av att sitta hemma.
Men kanske skulle skaffa en hjälm som sitter rakt...
Det lilla djuret upphör aldrig att chocka mig. Efter över ett år av bitterhet och svordomar kan jag inte minnas när jag skrev något annat efter ridpasset än att hon var superfin. Jag kan inte minnas när jag senast klev av utan att vara nöjd med henne, och förvånad över hur mycket hon tycks utvecklas bara från vecka till vecka. Innan jul hade hon aldrig fattat galopp från skritt, inte med mening iaf, nu gör hon det klockrent nästan alltid kvar i formen. Innan jul var hon inte ens kvar i formen från trav! Innan jul var jag glad om jag kunde nyansera galoppen, mest mellan mellan- och ökad galopp, nu kan hon tom gå i arbetsgalopp utan problem, på snudd till samlad emellanåt (något steg åt gången iaf, men det är en början!) Den är som smör i händerna, lyssnar på allt jag gör och ber henne om, och störst av allt: DEN KLAGAR INTE LÄNGRE!! Den bråkar inte, käftar inte emot, den är bara...bara...underbar! (peppar peppar, knack knack)
Dessutom har jag fått tillbaka världens bästa medryttare, kan det finnas ett samband att hästen blev så medgörlig sen hon började rida?
