Sluta klaga!
Folk klagar över att jag inte uppdaterar min blogg tillräckligt ofta. Men tänk om det skulle kunna vara så att jag, mot all förmodan, faktiskt har ETT LIV! När vi var i Thailand kunde man skylla på att det var för varmt i vattnet och att ölen var för god för att man skulle kunna skriva i bloggen vareviga dag. Nu kan jag ju låtsas att jag har ett liv och är för upptagen för att berätta för alla mina vänner hur spännande mitt liv är.
Det första spännande jag kan berätta är att Marinella nu har lämnat stan. Hon ska bli påsatt och har därför flyttat till enköping där det finns folk som vet hur det går till. Synd bara att det ska vara så dyrt. Tur att det inte är lika dyrt för oss människor att bli påsatta...
Sen kan jag också berätta att vi var hos min nyfunna vän, Nadine, i helgen. Nadine som aldrig tänkte bli vän med mig och undrade vad fan jag ville henne när jag undrade om hon ville ta en fika med mig. På den vägen är det, och för en gångs skull tror jag att hon är beredd att erkänna att hon hade fel. Men hos henne var vi iaf i helgen. Vi hade blivit förvarnade att det var fölvaka som gällde, vilket betyder stirra på en 5x5cm stor skärm som visar en mörk bild av en tjock häst. Endast öronen avslöjade vad som var fram och bak på den mörka klumpen som rörde sig på skärmen. För att överleva detta tog vi med oss en dunk vin, (eller var det för att Jane blir så mkt roligare då?). Efter ca 2,5 liter vin börjar väl intresset för skärmen med den mörka klumpen att avta, och vi konstaterar trött att nåt är iaf på gång då det är tredje gången hästen lägger sig ner. Med detta konstaterar vi att vi kanske kan få gå å lägga oss före kl sex, och vänder oss sedan om igen. Tills Jane plötsligt utbrister "Hon krystar!". Då vart det liv i lådan. Kamror skulle hittas, mobiler skulle kommas ihåg, Therese skulle väckas! Jag börjar springa ner mot stallet på vad jag tror är grusvägen. Det var det inte. Jag var på väg rakt ut i hagen. Tillbaka, lite till höger, där knastrade det under fötterna. Bara att lyssna till ljudet, tystnade det var jag på fel spår igen (gräs knastrar inte). Efter en språngmars på någon minut var vi nere i stallet. Och var är då lampknappen? Är det inte nåt som rör sig i boxen eller är det bara en bajshög? Nadde kommer, tänder lampan. Jo det är nåt som rör sig! Mer än Olga alltså... Ett litet föl som är nästan ute, bara bakbenen kvar inne. Jane med filmkameran i högsta hugg dokumenterar hela kvällen. Jag och Nadde leker hjältar och klampar in i boxen för att hjälpa stackars Olga och drar ut fölisen sista biten. Så hade man vart med om en förlossning också!
Men tro inte att vi kom i säng klockan sex bara för att olga gjorde slut på våran vaka strax efter tolv. Nej, nej. Tre tjejer och en vindunk kan ha alldeles för kul tillsammans. Och har man rest ända till Enköping för att mysa och dricka vin måste man ju utnytja tiden. Men klockan sex var också så länge vi orkade hålla ut. Sedan sov de tre flickorna, och de oberäkneliga antalet katter, gott, ända tills klockan slog halv tio. Undrar varför jag har varit så trött idag...?
Så kan jag också berätta att biljetterna till Thailand nu är betalda och klara. Om nio månader drar jag igen. Men innan det har jag ju både New York (bara två veckor kvar), och Afrika att se fram emot. Jag ser ljuet i min mörka tunnel. Eller ska jag söga ljuset i den mörka lagerlokal jag står i hela dagarna?
Lovar att återkomma, någon dag....
Det första spännande jag kan berätta är att Marinella nu har lämnat stan. Hon ska bli påsatt och har därför flyttat till enköping där det finns folk som vet hur det går till. Synd bara att det ska vara så dyrt. Tur att det inte är lika dyrt för oss människor att bli påsatta...
Sen kan jag också berätta att vi var hos min nyfunna vän, Nadine, i helgen. Nadine som aldrig tänkte bli vän med mig och undrade vad fan jag ville henne när jag undrade om hon ville ta en fika med mig. På den vägen är det, och för en gångs skull tror jag att hon är beredd att erkänna att hon hade fel. Men hos henne var vi iaf i helgen. Vi hade blivit förvarnade att det var fölvaka som gällde, vilket betyder stirra på en 5x5cm stor skärm som visar en mörk bild av en tjock häst. Endast öronen avslöjade vad som var fram och bak på den mörka klumpen som rörde sig på skärmen. För att överleva detta tog vi med oss en dunk vin, (eller var det för att Jane blir så mkt roligare då?). Efter ca 2,5 liter vin börjar väl intresset för skärmen med den mörka klumpen att avta, och vi konstaterar trött att nåt är iaf på gång då det är tredje gången hästen lägger sig ner. Med detta konstaterar vi att vi kanske kan få gå å lägga oss före kl sex, och vänder oss sedan om igen. Tills Jane plötsligt utbrister "Hon krystar!". Då vart det liv i lådan. Kamror skulle hittas, mobiler skulle kommas ihåg, Therese skulle väckas! Jag börjar springa ner mot stallet på vad jag tror är grusvägen. Det var det inte. Jag var på väg rakt ut i hagen. Tillbaka, lite till höger, där knastrade det under fötterna. Bara att lyssna till ljudet, tystnade det var jag på fel spår igen (gräs knastrar inte). Efter en språngmars på någon minut var vi nere i stallet. Och var är då lampknappen? Är det inte nåt som rör sig i boxen eller är det bara en bajshög? Nadde kommer, tänder lampan. Jo det är nåt som rör sig! Mer än Olga alltså... Ett litet föl som är nästan ute, bara bakbenen kvar inne. Jane med filmkameran i högsta hugg dokumenterar hela kvällen. Jag och Nadde leker hjältar och klampar in i boxen för att hjälpa stackars Olga och drar ut fölisen sista biten. Så hade man vart med om en förlossning också!
Men tro inte att vi kom i säng klockan sex bara för att olga gjorde slut på våran vaka strax efter tolv. Nej, nej. Tre tjejer och en vindunk kan ha alldeles för kul tillsammans. Och har man rest ända till Enköping för att mysa och dricka vin måste man ju utnytja tiden. Men klockan sex var också så länge vi orkade hålla ut. Sedan sov de tre flickorna, och de oberäkneliga antalet katter, gott, ända tills klockan slog halv tio. Undrar varför jag har varit så trött idag...?
Så kan jag också berätta att biljetterna till Thailand nu är betalda och klara. Om nio månader drar jag igen. Men innan det har jag ju både New York (bara två veckor kvar), och Afrika att se fram emot. Jag ser ljuet i min mörka tunnel. Eller ska jag söga ljuset i den mörka lagerlokal jag står i hela dagarna?
Lovar att återkomma, någon dag....
Fyra brudar och en häst på roadtrip!
Det kan ju inte betyda annat än treårs test! Det kan ju inte va lätt för lilla liten, som precis lärt sig att svänga höger, att hoppa när tom matte blir nervös av gubben som jagar henne med longpisk något helt hysteriskt. Bara för att hon ska hoppa hindret med gröna bommar. Japp, ni läste rätt. GRÖNA bommar. Har ni hört så läskigt? Hittills hade hon ju bara hoppat röda, gula, blåa och vita bommar. Och de är ju inte farliga. Och julklapparna i glanspapper vi hoppade i julas är ju inte heller farliga, men gröna bommar, de är inte och leka med. Men vi skyller allt på den läskiga gubben med longpisk. Allt va hans fel.
Kankse inte heller hjälpte att hennes matte va ännu mer nervös än vad hon va.
Men efter att hon fått titta på hindret och vänja sig vid tanken, eller kanske snarare så uppjagad av piskgubben att hon inte vågade annat, hoppade hon så fint så.
Men då min snälla häst inte tycker att matte ska trötta ut sig för mkt så höll hon sig väldigt lugn när jag visade henne för hand. Lite för lugn tyckte domaren, men jag är inte bitter för jag vet att hon gjorde det av omtänksamhet mot mig!
Däremot undrade jag efter tredje momentet, ridningen, om det inte va dags att bli lite bitter iaf. Varför i helvete kunde de inte betygsätta hästen under ryttare istället? Min lilla plutt svängde både höger och vänster! Och hon va inte rädd för domaren (inte lika mkt som hennes matte iaf), och hon va inte rädd för solen som lös in. Hon va riktigt fin och fick högsta omdömme på alla punkter plus lite extra beröm av domaren! Att tillägga att en av dessa punkter var framåtbjudning! Att hon började med att ställa sig i ett hörn och bocka och sparka var helt okej. Det stod faktiskt en vilsen häst utanför som gnäggade så det skar sig i öronen, och är man tre så får man göra så.
Avslutningsvis vill jag tacka de fyra brudar som gjorde min dag! Tack Nadde, Jane, Anna och Fason!
Och så vill jag gratulera Kattis till att hon överlevde sin första hopptävling på Nabille!
Kankse inte heller hjälpte att hennes matte va ännu mer nervös än vad hon va.
Men efter att hon fått titta på hindret och vänja sig vid tanken, eller kanske snarare så uppjagad av piskgubben att hon inte vågade annat, hoppade hon så fint så.
Men då min snälla häst inte tycker att matte ska trötta ut sig för mkt så höll hon sig väldigt lugn när jag visade henne för hand. Lite för lugn tyckte domaren, men jag är inte bitter för jag vet att hon gjorde det av omtänksamhet mot mig!
Däremot undrade jag efter tredje momentet, ridningen, om det inte va dags att bli lite bitter iaf. Varför i helvete kunde de inte betygsätta hästen under ryttare istället? Min lilla plutt svängde både höger och vänster! Och hon va inte rädd för domaren (inte lika mkt som hennes matte iaf), och hon va inte rädd för solen som lös in. Hon va riktigt fin och fick högsta omdömme på alla punkter plus lite extra beröm av domaren! Att tillägga att en av dessa punkter var framåtbjudning! Att hon började med att ställa sig i ett hörn och bocka och sparka var helt okej. Det stod faktiskt en vilsen häst utanför som gnäggade så det skar sig i öronen, och är man tre så får man göra så.
Avslutningsvis vill jag tacka de fyra brudar som gjorde min dag! Tack Nadde, Jane, Anna och Fason!
Och så vill jag gratulera Kattis till att hon överlevde sin första hopptävling på Nabille!
