mmm...
Varför är jag inte kvar där?
Bitter? Jag?
Alla tycks vara bittra över något i det här landet. Förstår inte varför. Tycker folk inte om kyla, mörker och lera i det oändliga, toppat med alla as till killar som det tycks rymmas i detta avlånga land, (Vill dock tillägga att vad jag vet hittills har jag inte ihop det med en av dem). Nä, min söta pojkvän har jag bara positivt att säga om, tråkit bara att han inte känner lika dant om mig!
Så varför är då jag bitter tänker ni? Varit bortrest i två månader och en, tro det eller ej, pojkvän som inte är ett as, eller ett äckel som vissa föredrar att kalla dem! Ja just därför. Nu har man ätit upp kakan men den va så satans god att jag skulle vilja ha hela burken. Jag har haft två helt underbara månader. Livet har verkligen lekt och jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv. Så kommer man hem till verkligheten igen och det är väl klart att man börjar undra vad det är man kämpar för. Man går upp varje morgon för att gå till jobbet, för att tjäna pengar så att man kan betala för sina hästar, som för övrigt är antingen för gammal eller för ung för att göra något vettigt med, och som man sedan när man slitigt klart på jobbet ska stressa till för att plocka skit efter. Ja självklart är det jättekul när man kan träna och tävla, om man haft en häst som inte la i handbromsen så fort hon kliver in på en tävlingsbana, eller en häst som hade lärt sig att svänga höger än. Så kan någon berätta för mig varför jag tömmer min plånbok och mina sista krafter på mina hästar?Att varje dag sätta mig i Arne och med gasen i botten (lugn, det är en Toyota Aygo så det är ingenting som säger att det går fort) ta mig till den plats där jag vadandes i lera ska slita för att få de små raggsockorna rena och fina. Men jag har börjat förstå att det i varje hästflickas liv ingår stunder av bitterhet. De stunder då man inser att av all tid och pengar man lagt ner, allt blod, svett och tårar, så fick man faktiskt inte tillbaka ett skit!
Förmodligen beror denna bitterhet på att jag vant mig vid att inte göra mer än att ligga på stranden och lyssna på vågorna med en kokosnöt i handen. Men sen jag kom hem har jag ständigt fått höra att man måste se möjliheterna i allt, så varför inte: Marinella skulle nog kunna få ett jättefint föl som jag kan börja rida om ca fyra år, och lillen blir nog riktigt ridbar om fyra fem år. Vilken lysande framtid jag tycks ha!!
Och ingen semester har jag i sommar heller...
Så varför är då jag bitter tänker ni? Varit bortrest i två månader och en, tro det eller ej, pojkvän som inte är ett as, eller ett äckel som vissa föredrar att kalla dem! Ja just därför. Nu har man ätit upp kakan men den va så satans god att jag skulle vilja ha hela burken. Jag har haft två helt underbara månader. Livet har verkligen lekt och jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv. Så kommer man hem till verkligheten igen och det är väl klart att man börjar undra vad det är man kämpar för. Man går upp varje morgon för att gå till jobbet, för att tjäna pengar så att man kan betala för sina hästar, som för övrigt är antingen för gammal eller för ung för att göra något vettigt med, och som man sedan när man slitigt klart på jobbet ska stressa till för att plocka skit efter. Ja självklart är det jättekul när man kan träna och tävla, om man haft en häst som inte la i handbromsen så fort hon kliver in på en tävlingsbana, eller en häst som hade lärt sig att svänga höger än. Så kan någon berätta för mig varför jag tömmer min plånbok och mina sista krafter på mina hästar?Att varje dag sätta mig i Arne och med gasen i botten (lugn, det är en Toyota Aygo så det är ingenting som säger att det går fort) ta mig till den plats där jag vadandes i lera ska slita för att få de små raggsockorna rena och fina. Men jag har börjat förstå att det i varje hästflickas liv ingår stunder av bitterhet. De stunder då man inser att av all tid och pengar man lagt ner, allt blod, svett och tårar, så fick man faktiskt inte tillbaka ett skit!
Förmodligen beror denna bitterhet på att jag vant mig vid att inte göra mer än att ligga på stranden och lyssna på vågorna med en kokosnöt i handen. Men sen jag kom hem har jag ständigt fått höra att man måste se möjliheterna i allt, så varför inte: Marinella skulle nog kunna få ett jättefint föl som jag kan börja rida om ca fyra år, och lillen blir nog riktigt ridbar om fyra fem år. Vilken lysande framtid jag tycks ha!!
Och ingen semester har jag i sommar heller...
