När tankarna snurrar
Jag har efter 21 år insett att jag vill för mkt, och allt måste hända i år. Och skulle det vara så att det inte hinns just det här året ska ett datum sättas och planer ska börja smidas. Det ska planeras och bokas. Jag vill iväg, se världen. Jag vill utbilda mig, och samtidigt jobba så jag har råd att resa. Men så ska jag ju samtidigt på nåt vänster bli rik också. Men det klarar väl vem som helst av? Jo, å så står det ju två hästar i stallet också, som kanske ska bli tre om nåt år. Men som sagt, allt detta klarar man väl av? Men vad är då allt värt? Visst är väl livet kort, men det blir inte längre för att man stressar sig igenom allt man ska göra.
Jag trodde att jag hittat nån slags ro i mitt liv just nu, skolan är sökt, två (kanske tre) resor är bokade, jag har fast jobb, treårs testet är bokat. Allt va klappat å klart. Trodde jag. Men saker går ju sällan som man tänkt. När man är som mest nöjd med tillvaron, när allt äntligen verkar strukturera upp sig och saker och ting är planerade och allt är bokat, då händer alltid något.
Ångesten och jag har blivit bra vänner. Vi går ju hand i hand varje dag. Och försök inte dela på oss för då händer det bara något nytt som för oss samman igen. Vi har accepterat varann vid det här laget och trivs med varandra. Längtan bort från det här landet har ju dämpats nu när solen har lyst från en klarblå himmel i en hel vecka. Eller så är det för att det bara är en månad kvar tills jag lämnar landet nästa gång, även om det den här gången bara är för en kortare tid. Jag önskar bara att blir som det ska. Men det gäller att kunna se tillbaka till allt som varit också, njuta av alla bra minnen när man kanske inte har så många fler att se fram emot.
Någonstans försöker jag att förstå att det inte är vad man gör i livet som räknas, det är hur du gör det och med vem. Och framför allt; att du gör det som du själv vill och känner för! Njut av varje sekund, och tänk på att livet är för kort för att tävla...
