Alltid under jourtid!
Vad är det med djur och alltid skada sig på helger? Gärna fredag kväll också så man omöjligen kan vänta ända till måndag. Kålle har idag lyckats skada tassen. Stackarn hoppar runt på tre ben och tycker sååå synd om sig själv. Ringde Bagarmossen, jag ville åka in på en gång, tyte han såg döende ut, men de sa att de inte har tid med en skadad klo så vi ska åka in imorgonbitti. Söndag morgon, billigt och bra... Undrar vad försäkringen täcker?Annars är den innan ekonomiskt ohållbara situationen nu ännu lite mer ohållbar.
Och hästen går bra! Näsan är fortfarande öm, dock inte så svullen längre. Mindre än en månad kvar tills Bezan kommer hem=) Hur tiden ska räcka till i sommar är en bra fråga. Med vilja, våld och vaselin ska det gå ihop!
Jordbävning i Sara och Berits värld!
Dressyrryttaren har varit på hopptävling! Dressyrryttaren hade lite svårt att lära sig banan. Kom til hinder nummer fyra, sedan var det helt blankt. Sara och Berit vart så nervösa att de bara blundade, ingen hjälp från dem alltså! Vart till att leta nummer och hoppas på det bästa. Hoppas kunde man men insåg när jag skulle hoppa femman att det stod en stor fet trea på det hindret, femman hade jag visst redan ridigt förbi. Så vi la en liten volt, gjorde om - gjorde rätt! Hon var iaf hur fin som helst, bjöd på allt jag vände mot, även om jag ibland vände ca 2 m innan. Hästen var felfri, jag fick 4 fel. Kunde inte vara mer nöjd med henne. Min insats kunde varit bättre, men själva ridningen tänker jag iaf inte klaga på, jag red!
Sen hände det en grej... Hon var VÄLDIGT på tårna hela dagen, småreste sig och hoppade runt så som Fason gärna gör. Men det gjorde ändå inte så mycket för hon busade för at hon ville FRAM och inte för att hon var bitter. Det ni, när hände det senast?! Tänk er, Fason med spetsade öron och TAKTAR för att hon inte kan vänta på att få springa och hoppa! Trodde hon skulle vara lugnare till andra klassen, var 9 språng i första klassen och hon har aldrig startat mer än en klass innan. Men en dryg timmes vila räckte för att ladda om dunderbatteriet och hon taktade mot framhoppningen. Småreste sig lite när vi kom in, men bara för att hon var pigg så jag red bara fram i galopp. Sen hände det, Fason ser nåt bland träden, tvärnitar och slår upp huvudet RAKT I MIN NÄSA! Allt blev svart ett par sekunder och när jag blir vid medvetande igen sitter jag med handen för näsan och det forsar blod mellan fingrarna. Trodde näsan var i 15 bitar! Lyckas klämma fram ett ynkligt hjälp och en stackars funktionär kommer och håller i hästen medan jag kravlar mig av och lyckas ta mig ut från banan där jag får papper och nån vadd att stoppa i näsan som tydligen skulle stoppa blodflödet. Sara och Berit har varit nöjdare. Först anklagar de mig för att utsätta dem för något slags mordförsök och nu en jordbävning, säkert en 9:a på richterskalan! Så jag utsatte dem för ett till mordförsök och hoppade upp igen. Den här gången hade jag ju gått banan två gånger och det hade jag ingen avsikt att ha gjort i onödan. Var väl dock kanske inte riktigt lika stark och stadig längre så rundan blev nog i ett lite sämre tempo. Jag säger nog för ska jag vara ärlig så mins jag inte allt från banan. Jag minns anridningen mot 1:an och sen att jag hoppade 5:an. Allt däremellan är rätt suddigt. 6:an var en kombination. Den kommer jag ihåg. Jag hatar kombinationer. Alltid haft problem med kombinationer, vilket självklart lett till att Fason har problem med kombinationer. Men vi tog oss i mål iaf! Kommer också ihåg att jag faktiskt vågade RIDA på 8:an som var en jättestor (i min värld en mount everest-stor) oxer. Vart en del fel men jag är ändå otroligt nöjd. Det var mina svagheter som visade sig på banan, inte hennes. Och satan vad den hoppade, jag var på väg upp i taket i varje spräng kändes det som, eller i de språng jag minns iaf. Och man får tänka på att hon bara startat 1m en gång innan och då var det hemma, det är första gången hon hoppar kombination i en bana, och det är första gången hon går två klasser. Jag tycker att jag har världens bästa hopphäst:) Trots hennes små egenheter har jag nog aldrig hoppat en häst som är så fruktansvärt rolig att hoppa! Min söta och fina lilla idiot...
Haha, Anders min när jag kom hem var obetalbar. Med solglasögon mot huvudvärken och en papperstuss i varje närborre. Han såg aningens förskräckt ut. Min näsa är dessutom ett par storlekar större än vanligt och det gör inte lite ont att skratta. Sara och Berit har sovit ett par timmar så nu är de fit for fight igen!
Hon kallar det egenskaper, jag kallar det egenheter...
Dag 1, pontus kurs.
Den söta lilla damen bjöd på sin mest positiva sida. Hon visade allt vad jag hade lärt henne på de fyra år jag haft henne. Öppna i framridningen, toppen tänkte jag, det kan vi ju faktiskt. Eller ja, för två veckor sedan kunde vi det. Idag lade hon sig på den höga nivån att matte skulle vara glad om hon emellanåt valde att ens trava. Men det var då inte så mycket stå på stället som det varit, mer tvärnit, sparka och sen stegra, alternativt tvärnita och bocka och sen stegra.
"Fram" säger Pontus, "Högre?" tänker Fason och ställer sig igen.
"I galopp" säger Pontus, "Se upp" tänker jag.
"Driv genom kortsidan" säger Pontus, "överleva, inte gå omkull" tänker jag.
Hur fort kan man galoppera i ett ridhus? Fason har idag fått testa, med mitt liv som insats! Jag minns att jag först tänkte att idag är dagen då jag gör en riktig praktvurpa och tuggar torv. En anning senare minns jag en tanke om att idag är dagen då jag dör.
Jag förstod att hon stod rätt högt när jag inte längre kunde ha kroppen i en vertikal linje eftersom att hennes hals var ivägen, och jag kunde knäppa händerna runt halsen. Mammorna på läktaren såg lite bleka ut.
När hon väl gav sig, eller när hon var för trött för att orka bråka mer, var hon faktiskt riktigt fin. Riktigt fina galoppfattningar till höger. Och superfin i hoppningen. Hon tog verkligen tag i hindren och allt blir ju så mycket lättare då. Det är nog hopphäst hon ska bli. Med en annan ryttare...
Tävling!
Fason har idag varit ute på sin andra dressyrtävling.
Debuten skedde för en månad sedan. Då hade jag inga som helst förväntningar, menar känner ju min häst och vet att den inte är att lite på, men hon lyckades verkligen överraska! Superfin, lugn och lyssnade hur bra som helst. Mitt mål var då 57% i LC:2 och trodde när jag gick ut från banan att jag skulle klara det, kanske tom lite mer än så. Hon var mjuk och följsam och det vart en harmonisk ritt, men det vart ju en hel del små missar, lite tittig i hörnen, dåliga ökningar osv, men inga stora missar iaf. Konstaterade när jag såg protokollet att domaren verkligen gillade mig, strax över 65% fick jag!! Började skratta när jag såg det, visst var hon fin, men inte SÅ fin. Fick 8:or på båda trav-skritt-trav övergångarna! Räckte till en 6:e placering=)
Idag var alltså dressyrtävling nr 2. Samma domare så sist borde jag ju inte komma, det var iaf vad jag tänkte innan jag satt upp på djuret. Den lilla omogna tonåringen har ju en del i huvudet. Rida på utebana fungerar ju inte ens hemma så vad hade jag väntat mig borta? Hästar i hagen, travbana bredvid ridbanan, ja ni vet sådana livsfarliga saker som man som häst måste hålla koll på så man inte blir uppäten! Antingen fick jag inte stopp på henne eller så fick jag inte fram henne. Två växlar, parkering eller första dagen på körskolan när den stackars eleven råkar lägga i 5:an och bilen far iväg i en allt för hög hastighet för att lilla gröngöling ska kunna bibehålla kontrollen. Tänkte säga att det blev lite bättre, men vem försöker jag lura med mina svagt befintliga positiva sida? Nä, hon blev inte bättre, och inte inne på banan heller. "Ridhuset", ett växthus, knackade och brakade i fogarna och det var väl klart att det lät så för att det var sabeltandade tigrar som klättrade runt på taket och bara väntade på rätt läge att sätta tänderna i hennes taniga skinka. Och det var ju den stängda dörren de skulle komma in genom. Och själklart var ju domaren medveten om detta och skulle se till att hon inte kom ut förän tigrarna var mätta och belåtna. Det är väl självklar? Spänd värre än en urinblåsa när man är så kissnödig att man skulle kunna dra ner byxorna mitt på sergels torg. I nyktert tillstånd... Efter skrittdelen i mitten sa hon att det var nog och tvärvägrade att trava mer. Man känner sig rätt hjälplös när man framför dommaren kör ponnyskänkel med sporren vinklad in mellan revbenen och hästen inte ens reagerar. Jag tänkte dra till henne med spöt, tills jag insåg att jag inte hade nåt! Var inte helt nöjd med ritten kan man säga. Möjligheterna syntes inte riktigt till just då. På väg till tävlingen satte jag målet på 60%. Hon har ju trots allt knappt gått att rida på de senaste två veckorna, och idag var det LB:1 så kraven borde ju vara lite högre. När jag satt upp på hästen sänkte jag målet till 58%, och när jag kom ut från banan trodde jag mest på ca 55%. Men som sagt, domaren gillar ju mig, så 60,0% landade vi på. Med en 2:a på första galoppfattningen. Kom iaf inte sist!
Är det nu man ger upp?
Hur vet man när det är dags att sluta kämpa och erkänna sig besegrad?
Tillbaka på ruta ett!
Tillåt dig aldrig att vara nöjd. Beröm aldrig ditt eget arbete. Din bästa vän och största pengamjölkare kan finna en stor tillfredsställelse i att bevisa dig fel. Hon kan få för sig att du tror att du är tillbaka på toppen, att du bestämmer igen, och då måste hon snabbt och effektivt visa hur fel du har. Hon kan, efter alla de gånger du påpekat hur mycket pengar och tid du lägger ner för att hon ska ha det ba och det minsta hon kan göra är att göra det du ber om, ha tagit en funderare och bestämt sig för att en rosett om året kan väl matte få. Då gäller det att planera året väl, för med tanke på att hon är ett sto så vet hon säkerligen när nyår är. Gör inte som jag och ge dig ut på en tävling i mitten av mars, kommer hem med en rosett, tro att hästen har mognat och anmäl till två tävlingar till.
Ett annat alternativ är ju att köpa en valack...
Trött på allt...
Jag vill bara ha en normal häst. Hon blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag orkar inte vara vaken men jag kan inte sova. Bajs!
Min enda ljusglimt just nu ligger och snarkar bredvid mig i soffan. Älskade underbaraste lilla hund!
Gamla tanten!
Var och hälsade på den gamla tanten för ett par helger sedan. Insåg att hon inte står så väldans långt bort, och jag har ju faktiskt mer än en anledning att åka dit. Åkte upp lördag em och spenderande kvällen med två gamla sambos, respektive och spel. Kan som vanligt konstatera att vi Strömsholmstjejer har ett försprång i det mesta.
På söndagen tog jag och Frida en tur ut i snön och solskenet. Underbart att få sitta på gamla finaste hästen igen. Jag hade väntat mig att hon skulle uppföra sig som den kloka gamla dam som hon faktist är, men icke. Nu när ungarna inte längre är med henne verkar hon ha blivigt ung på nytt. Jag vet ju sen innan att man absolut inte får lätt på handen i galoppen för då drar hon, men jag hann inte ens fatta galopp innan damen sprang på tvären. Hade kramp i magen efter 5 språng, inte bara för att jag var tvungen att sitta emot så mycket, utan för att jag inte kunde sluta skratta. Den 21 år gamla damen drog! Hon sprang på tvären, sparkade bakut, bockade, allt för att få mig lite ur balans så hon kunde dra iväg i full galopp. Och vilka satans bakben som kom! Hade glömt hur det var att sitta på en häst som tar i så mycket! Fick mig inte direkt att sakna henne mindre, men samtigt värmer det att veta att hon är så glad. Då vet jag att hon har det bra och trivs med livet. Och jag vet att hon inte skulle trivas med att gå tillbaka till träning och tävling så det här är det bästa som skulle kunna hända henne. Nu kan jag bara hålla tummarna att de två småttingarna jag har blir som sin mor. Fast med en positivare inställning till tävling. En Marinella med Fasons inställning till träning (den hon har just nu) och tävling. En Marinella när man rider ut, en Fason när man hoppar.
Den gör allt för en klapp, men kommer ingen klapp får man smaka järnsko!
Att ha unghäst kan kännas som ett evigt slit, och många gånger känns det som om man står och stampar på samma punkt. Men så plötsligt händer det något och man inser att det var värt all möda, att det faktiskt har gett otroliga resultat. Plötsligt fattar hästen galopp i form, utan att springa. Plötsligt lyssnar den och tycker, hör och häpna, att det är ROLIGT att arbeta. Till och med roligare än att bråka! Hon är en sucker för beröm den lilla damen.
Jag är så stolt över henne, och faktiskt över mig själv också. Jag kanske inte har gjort allt rätt, och jag kanske inte är så duktig, men jag har heller inte gjort allt fel och jag är verkligen inte helt kass.
Snart startar nästa projekt, bara drygt två månader kvar...
Hopplöst!
För jag har tappat takten. åh vart katten har jag lagt den?
Utan känslan komer jag inte långt, tävling runt hörnet, jag lutar mitt huvud bakåt och låter skrattet bara komma tillsammans med tårarna! När den ena i ekipaget börjar sköta sig så går den andra och tappar bort både takt och känsla!
Jag siktar på en förstaplats, först nedifrån...
Oväder!
Det är inte lätt att vara liten hund när det är mycket snö! Kålle har simmat runt sin morgonrunda, han har inte kissat på sin vanliga snövall, utan I en snödriva! Att få ut bilen kändes som ett skämt. Man har ju varit med om att man inte hittat bilen för att den sett ut som en stor snövall, nu var det svårt att hitta bilen för att den var gömd bakom en snövall och under den drivsnö som blåst upp mot vallen! Då kändes det dumt att ha skyffeln i bilen...
Planering?
Värdelöst att försöka göra en tävlingsplanering för våren när man har varken jobbschema (trots att det nu är februari och jag borde fått det innan nyår!) eller en tävlingstermin MED proppar så man vet vad det finns för klasser. Inte ens datumen är fastställda! Insåg att vi inte var ute på en enda tävling förra året. Inte försvarbart någonstans, bara lathet från min sida. Måste komma igång ordentligt med hoppningen, och nu jäklar ska vi ut på en dressyrtävling innan sommaren. Hon är redo (jag är det inte), sen får vi väl se hur hon reagerar när hon kommer iväg men det blir ju inte bättre av att sitta hemma.
Men kanske skulle skaffa en hjälm som sitter rakt...
Det lilla djuret upphör aldrig att chocka mig. Efter över ett år av bitterhet och svordomar kan jag inte minnas när jag skrev något annat efter ridpasset än att hon var superfin. Jag kan inte minnas när jag senast klev av utan att vara nöjd med henne, och förvånad över hur mycket hon tycks utvecklas bara från vecka till vecka. Innan jul hade hon aldrig fattat galopp från skritt, inte med mening iaf, nu gör hon det klockrent nästan alltid kvar i formen. Innan jul var hon inte ens kvar i formen från trav! Innan jul var jag glad om jag kunde nyansera galoppen, mest mellan mellan- och ökad galopp, nu kan hon tom gå i arbetsgalopp utan problem, på snudd till samlad emellanåt (något steg åt gången iaf, men det är en början!) Den är som smör i händerna, lyssnar på allt jag gör och ber henne om, och störst av allt: DEN KLAGAR INTE LÄNGRE!! Den bråkar inte, käftar inte emot, den är bara...bara...underbar! (peppar peppar, knack knack)
Dessutom har jag fått tillbaka världens bästa medryttare, kan det finnas ett samband att hästen blev så medgörlig sen hon började rida?
Bildbevis!
Den var borta men nu återfunnen. Vid tillfälle kommer det mer, annars ligger väl allt på Anders facebook vid det här laget!
Det regnade dvärgskämt!
Om jag skulle berätta om allt som hände förra veckan skulle jag behöva lösenordskydda min blogg, och det vill jag ju inte. Men humorn låg på en angenäm och sjunkande nivå! Vart får man egentligen tag på 6 dvärgar till ett dvärgspann? Och hur mycket bättre är det med frigående dvärgar?
Nä, hon är inte det finaste fåret i hagen, hon är ju en dvärg i fåraläder!
Har ni hört den om rödluvan och dvärgen? Det är en rätt spännande saga...
Jag är en dålig människa...
...men alla kan ju inte vara bra!
Länge sedan jag bloggade, får väl erkänna att jag inte är någon blondin-Bella, och faktiskt att jag inte heller har någon som helst vilja att vara. Jag har fullt upp att leva mitt liv istället för att sitta här och berätta om det! Eller jag önskar att det var så iaf. För att vara ärlig har jag väl mest jobbat, vart sjuk, och jobbat lite till. Den enda jag ser framför mig på jobbet är dollartecken, pengarna som ska fylla mitt ekande tomma konto.
Smällde en racket utanför, min så otroligt skotträdda hund står nu nedanför fönstret och piper för att han inte kan ser vad det är som smäller. Rädd? Nä, jag var ironisk...
Inför den kommande Åre-resan är det mycket opassande att ha ett dammande konto så idag beslutade jag att det var dags att slå spargrisen i bitar och sätta in alla mynt jag samlat på mig genom åren på kontot. Många kilo mynt packades i påsar och fick fara iväg till banken. Gillar Anders bank, de har en sån där fin maskin som man häller ner mynten i så räknar den och sorterar själv, OCH den tar inte betalt för det! De gamla silverfärgade 50-öringarna spottade den ut, tillsammans med utländska mynt och mina hårnålar som av någon anledning också låg i spargrisen? De nyare 50-öringarna gav den till min stora lycka utdelning på! Klantskallen själv lyckas självklart med att välta ut en av påsarna med mynt över golvet så jag fick sitta en kvart och plocka enkronor på ett smutsigt golv (Nej, klantskallen är inte Anders, det är jag!). Någon sa att det lät som jackpott, jag höll med men sa att det var inte samma glädje jag kände över detta ljud som jag hade känt vid en jackpott. Många mynt hade jag sparat, behöver inte säga exakt, men jag hade ungefär 3000 enkronor plus en massa 50-öringar, ett par nävar femmor och fler tior än jag vågat hoppats på. Jag har nu råd att åka till Åre! Nu måste jag packa klart, jobba imorgon, party på kvällen, utsläpp tidigt söndag morgon och sen åker vi direkt från stallet. Se upp alla skidåkare, för här kommer en dumdristig nybörjare som i år har med sig en mer försiktig nybörjare (misstänker jag) och en förmodligen ännu mer dumdristig icke-nybörjare! Kan bara sluta i en snödriva, förhoppningsvis bredvid granen även i år. För er som inte minns bjuder jag på en repris av hur duktig på skidorna jag är...
Som sagt, tillräckligt duktig för att missa granen (säger vissa, andra skyller på tur. Frågan är om glaset är halvfullt eller halvtomt?)
